fredag 7 mars 2014

Att ha prestationsångest

Jag vet inte om man skulle kunna säga att jag har prestationsångest, men något åt det hållet är det. Och det blir väl allra tydligast i skolan, när det ställs krav från lärare och betygsmatriser. Mitt problem är simpelt; jag är aldrig nöjd, förrän jag når betyget A. Jag jobbar och sliter tills jag kommer dit jag vill komma (sen finns det ju såklart ämnen där det inte går och jag har gett upp). Om jag känner att jag gjort mitt bästa i en uppgift, och så får jag B, då är jag inte nöjd. I min värld är det bara A som räknas, tyvärr. Och det sliter ju på mig och min omgivning något otroligt. När andra andra skulle kunna döda för ett B, slänger jag det i papperskorgen. Men varför detta behov av höga betyg? Jag vet inte var det kommer ifrån. Men just nu är det ju KTH i Stockholm som väntar, och då måste jag ha ett högt snitt för att komma in. Men vad är det värt egentligen? Höga betyg? Det gör ju inte mig lyckligare precis, eller gör det?

Och nu tänker du säkert att "Det är väl fantastiskt?", att alltid vilja plugga, att alltid kämpa för sina resultat och nästan alltid nå dem. Men så kul är det inte. Det roliga får jag uppleva är när jag får mitt betygspapper i handen, och då är jag visserligen nöjd. Men vägen dit är tuff.

Men det är verkligen INTE så att jag tycker om att plugga, absolut inte. Det är bland det tråkigaste jag vet. Att lära sig saker utantill. Jaha. Och varför? En del ämnen är intressanta och då går det såklart mycket lättare, men absolut inte alla, och oftast inte allt som innefattas av ett prov. Jag tycker det är ap-tråkigt att plugga, men jag gör det ändå. Men sen finns det ett driv hos mig, jag måste förstå. Jag kan inte lämna en uppgift eller ämne utan att förstå hur jag ska lösa det eller hur det fungerar. Det går bara inte. Jag måste få bekräftat att jag tänker rätt, att jag inte missförstår. Och den drivkraften hjälper antagligen mig, jag är inte likställd inför kunskap och dess värde.

Och jag får höra kommentarer om att "jag önskar jag vore som du" eller "jag önskar att jag tog tag i mitt plugg", men gör då det för fan. Ta tag i ditt liv. Det är precis vad jag gör, tar tag i mitt liv, tar kommandot. Och det är verkligen inte så att jag går på fluffiga moln och att det alltid är lätt, absolut inte. Som att andra inte kan förstå hur jag kan plugga så mycket som jag gör (exempelvis; i ettan på gymnasiet satt jag hemma med matten en timme varje kväll, efter att vi haft en och en halv timmes lektion, VARJE DAG, jämfört med många andra som inte ägnade matematiken en endaste minut hemma), precis så svårt är det för mig att förstå hur folk inte kan plugga, och sen i nästa minut klaga på att de har dåliga betyg.

Vill (måste, i mitt fall) man ha bra betyg, måste man också anstränga sig. Oavsett om man har prestationsångest eller ej. Prestationsångest bara tvingar mig att göra det som andra måste tvinga sig själva att göra. Jag glider inte på någon räkmacka. Jag bara tar plugget seriöst, och hoppas för mitt eget bästa att det kommer löna sig i längden.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar