torsdag 17 juli 2014

Det här med att bo i kollektiv

Snart, om några veckor, imorgon om fyra veckor precis, så ska jag flytta till Stockholm, till en studentkorridor. Ett kollektiv på ett vis. Hur känns det? Jag ska flytta 65 mil hemifrån och flytta in hos människor jag aldrig träffat, och bo med dem under en period när jag ställs inför hundratals nya utmaningar varje dag. Är det verkligen bra?

Jag har ifrågasatt mina val många gånger, det här är en av gångerna. Min dröm var egentligen att flytta hemifrån och få bestämma själv. Få baka mitt bröd som jag vill ha, städa när jag vill, få vara ensam och ta hand om mig själv och äta vad jag vill. Men nu kommer det inte bli så, inte allt i alla fall. Jag kommer inte få städa när jag vill, eftersom vi har ett städschema, och jag kommer antagligen ha människor runt mig allt som oftast.

Visserligen så har jag ju ett eget rum, men så fort jag går utanför det som finns risken, eller chansen, att jag stöter på någon annan. Ibland vill jag vara själv, med mig och mina tankar. Är alltid för mycket i huvudet, och för lite i kroppen. Måste få plats och tid att få landa i mig själv i bland.

Men jag vill se det positivt. Jag kommer till en ny stad för mig (endast varit i Stockholm ett par gånger i mitt liv) och jag får äran att bo med nio andra människor som på ett eller annat sätt kommer att berika med mitt liv. Åtminstone med tusentals av nya erfarenheter, men kanske också vänskapsband för resten av livet. Jag kommer inte sitta ensam i en lägenhet och inte veta vad jag ska göra, jag kommer ha någon som bor i samma hus och som jag kan fråga om jag inte vet hur, var eller när jag ska göra olika saker. Hur gör en egentligen när en flyttar hemifrån? Är det några som är experter så är det alla de nio som jag ska bo med, som också är nyligen utflugna från sina föräldrahem.

Jag ska njuta av stunden nu som är kvar, men också försöka se allt positivt med mitt liv i Stockholm. Det blir kanske inte som jag förväntar mig, men jag tror det kan bli bra ändå.


Ingenting blir någonsin som en förväntar sig, det blir som det blir. Och hade det inte blivit som det blev hade du inte varit du.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar